Skolstartsproceduren i Tyskland – en rysare som slutade lyckligt.

Det här inlägget har legat i pipeline för publicering sen i mars ungefär. Pressarna har dock stoppats flera gånger, för saker och ting har ändrats, typ många gånger. Det vi trodde skulle återupprepas från förra vårens procedur inför höstens skolstart hände nämligen aldrig. Vi tar det från början, steg för steg, för detta blev aningens rörigt.

Jag vill inleda med att säga att man i Tyskland genomför så kallade skolmognadstester på våren inför skolstarten i september. Här är synen på skolan lite annorlunda jämfört med Sverige och är ganska långt ifrån den skola jag växte upp och utbildades i. Förra året när storebror började skolan var proceduren långt mindre komplicerad eftersom att han rekommenderades att börja skolan utan tveksamheter. I år blev det väldigt annorlunda.

Jag kommer att skriva mer om den tyska skolan och de stora skillnaderna vi ser jämfört med den svenska men det kommer längre fram. Har du frågor får du gärna ställa dem i kommentarsfältet ändå. Idag börjar jag med att berätta om delar av våra erfarenheter från den skolstartsprocedur som finns här. Here we go!

1. Skolmognadstest nr 1.

Någon kanske minns inlägget om skolmognadstesten som damen från Gesundheitsamt (typ BVC) gjorde i januari. Inlägget heter Efter regn kommer solsken – lite om att vara invandrarförälder. Där skrev jag om den osympatiska damen som hade synpunkter om både det ena och det andra på oss som föräldrar. Förutom syrliga kommentarer om vaccinationer och tyskakurs så blev hennes rekommendation att vårt barn skulle vänta med skolan ett år. Helt okej för oss såklart eftersom att han inte skulle börjat förens då ändå, om vi hade bott i Sverige.

2. Ett andra utlåtande.

Är man inte nöjd med den första bedömningen av sitt barns skolmognad kan man be om att en ny görs, en mer grundlig. Det ville vi, mest för att få lite mer information om vårt barns styrkor och svagheter och lite för att vi tyckte att testerna den första damen gjorde var så märkliga.

3. Förberedande samtal.

Den andra omgången tester var betydlig mer grundlig och började med ett förberedande samtal med en barnpsykolog. Detta gjordes på Caritas, en organisation som drivs av kyrkan på någon form av entreprenad på uppdrag från kommunen. Både vi föräldrar och vårt barn var med på första mötet på Caritas. Vi fick många frågor om hur graviditet, spädbarnstid och småbarnsåren varit. Vårt barn fick frågor om vad han tyckte om att leka med och vad han allmänt tyckte om att göra.

4. Schulspiel.

Den andra delen processen på Caritas var en förmiddag tillsammans med 10 andra barn. Då ”lekte” de skola och provade barnen i olika moment som hör skolan till. Typ sitta på en stol ordentligt, förstå och följa instruktioner och orka hålla fokus och koncentrationen på uppgifterna en längre stund. Även hur de genomförde skriftliga uppgifter observerades.

5. Uppföljningsmöte.

En vecka efter Schulspielet kallades alla barnens föräldrar till enskilda samtal med barnpsykologen på Caritas, även en arbetsterapeut (eller liknande) var med. Där gicks det igenom vad de hade observerat under Schulepielsförmiddagen och även deras rekommendation till oss var att vänta ett år med skolstarten för vårt barn. Nu var det inga varken alarmerande eller uppseendeväckande svårigheter han har men den tyska skolan håller ett högt tempo och är inte så värst individanpassad. Här gäller det alltså att vara väl förberedd och redo i startboxen, om man ska hänga med från början.

6. Anmälan till Schulkindergarten.

Vi var helt nöja med psykologens rekommendation, vi ville ju egentligen inte att vårt barn skulle behöva börja skolan. Vi samlade därför ihop alla nödvändiga papper och intyg och skickade in en anmälan till Schulkindergarten som är i princip som förskoleklassen i Sverige. Här i Tyskland (Bayern) är det en verksamhet för de barn som behöver ett extra förberedande år inför skolstarten och jag kommer att skriva mer om det systemet i ett inlägg längre fram.

7. Inskrivningssamtal på Schulkindertgarten.

Både skolan och Schulkindergarten har speciella dagar då barnet med sina vuxna får komma och ”skriva in” barnet. Efter mötet blev vi aningens förvirrande för vi antog då att vi skrev in vårt barn i verksamheten men nepp, så var det icke. Detta lilla möte var istället något av en anmälan trots att vi skickat in alla papper, intyg och blanketter sen flera veckor. Några garantier för att vårt barn skulle få en plats gavs alltså inte, märkligt tyckte vi.

8. Skolinskrivning på grundskolan.

Sen missade vi att meddela grundskolan som är vår hänvisningsskola att vi var inne i Carita- och Schulkindergartensnurren så vi blev kallade till deras inskrivningsdag också. Och då måste man komma dit, för regler är regler i Tyskland. Suck … här någonstans ville jag bara stoppa huvudet i sanden och teleportera mig till en varm strand i Kroatien eller nått. Ingen förklaring hjälpte så vi gick dit (till inskrivningen inte stranden), barnet gjorde deras skolmognadstester och deras rekommendation blev att vi, suprise suprise, skulle vänta ett år med skolstarten! Gaahh!

9. Uppsägning av Kindergartenplats … eller?

Under perioden mellan anmälan till och inskrivningskvällen på Schulkindergarten hade vi ju trott att vi hade en plats där vilket vi sagt till nuvarande Kindergarten. De delade därför ut den traditionsenliga lilla högen med papper innehållande uppsägningsblankett, information om årets ”avskedsutflykt” och senare övernattning på Kindergarten även till oss. Men några dagar senare …

10. Negativt besked från Schulkindergarten.

… damp det ner ett brev från kommunen att det tyvärr inte alls fanns någon plats för vårt barn på Schulkindergarten detta år. Fasen! Vi blev djupt besvikna och såg allt braigt med den lilla gruppen med engagerad och välutbildad personal som vårt barn skulle få gå i bara gå upp i rök, usch så tråkigt det var. När vi kom hem från vår roadtrip runt Östersjön skickade vi ändå in anmälan om att vi ville stå på reservlistan.

11. Nytt besked till Kindergarten ”Han ska gå kvar hos er!”

Nu fick vi meddela nuvarande Kindergarten att ingen plats fanns för vårt barn på Schulkindergarten och eftersom att ”alla” rekommenderade oss att vänta med skolstarten så skulle han få gå kvar där han gått sen vi kom hit till Tyskland för två år sedan.

Detta betydde ju då att den där lilla luntan med papper som innehöll uppsägningslapp och info om heldagsflykt till Münchens planetarium samt övernattning helt sonika drogs tillbaka. Personalen såg både lite besvärad och skamsen ut när hon berättade att vårt barn inte skulle få följa med sin grupp på årets höjdpunkter eftersom att han inte ska sluta som alla de andra i den.

Jag fattade principen men blev såklart jätteledsen för mitt barns skull som varit med och röstat fram vart de skulle åka och varit med i hela uppladdningen för att sen få stanna hemma på Kindergarten den dagen. Allt för att det inte fanns en jäkla plats på Schulkindergarten till honom. Lite skandalkänsla hade jag allt.

12. Byte av grupp inför hösten. 

Efter ytterligare några dagar får vi beskedet att vårt barn från och med nästa veckostart skulle få gå i den grupp som skulle bli hans till hösten. Detta för att barnen i hans riktiga grupp, de kommande skolbarnen, nu går in i en skolförberedande period och gör även en del avslutningsgrejer. Ja ja, tänkte vi, lite sorgligt men så är det ju och han behöver ju komma in i sin nya grupp lite innan höstterminen kommer kanske.

Redan innan han fått byta grupp får han följa med på en tågutflykt med sin blivande grupp. Kanske lite som plåster på såren för den uteblivna heldagsflykten till München, vad vet jag.

13. Nytt besked från Schulkindergarten.

Dagen efter tågutflykten kommer det ett nytt besked från Schulkindergarten. Nu finns det plötsligt en plats till vårt barn, halleluja!

Samma kväll som beskedet om platsen på Schulkindergarten kom var det informationsmöte för alla föräldrar, snabba ryck. Där informerades vi om hur en dag ser ut för gruppen på 15 barn som har 2 pedagoger som ansvarar för dem. Vi fick även en del praktiskt information om vad vi ska skicka med i skolryggsäcken och sen gick vi en vandring i lokalerna. Då kände jag att ”Detta kommer att bli så bra.”

En av pedagogerna på Schulkindergarten var tidigare ansvarig i storebrors Kindergartengrupp ute i vår stadsdel Zuchering. Hon var den absolut bästa, ödmjukaste, mest förstående och professionellaste av dem allihop. Vi har saknat henne på Kindergarten detta år men nu känns det så skönt att hon bytte verksamhet så även lillebror får ha henne ett år.

14. Uppsägning av Kindergartenplatsen.

Nu är platsen på Kindergarten uppsagd och ”kontraktet” för platsen på Schulkindergarten påskrivet. Först nu kan vi pusta ut och vara säkra på i vilken verksamhet vårt barn ska vara i när höstterminen börjar, pjuuu.

Vad det gäller den där avslutningsutflykten till München så fick vårt barn såklart följa med till slut. Annat hade varit äkta skandal! Han var även med på den lilla avslutningsceremonin i fredags där det delades ut portfolios och presenter till både barn och personal. I paketet låg en mugg med ett fint gruppfoto på som minne av tiden på Kindergarten. Väldigt fin faktiskt.

Alltså, allting slutade lyckligt till slut men det har varit en liten berg-och-dalbana det senaste halvåret. Nu väntar snart ett ljuvligt och välbehövligt sommarlov innan vi börjar ett nytt kapitel i livet. Ett kapitel utan förskolebarn.