Orientering – en ny del av vår friluftsvardag?

Sedan några veckor har ett av våra barn börjat träna orientering – och gillar det! Det är mer än vad jag gjorde sista jag provade – på högstadiet i slutet på 90-talet …

… men man är ju inte sämre än man kan ändra sig.

De där idrottslektionerna med alldeles för svåra banor och bristfälliga instruktioner gjorde att jag dömde ut orientering som en sport som inte var något för mig. Och domen har fått stå kvar, tills nu. Än har jag inte sprungit ett enda steg på en bana eller tagit en enda kontroll men det verkar onekligen lite roligt.

Skuggspringa – ett nytt ord för mig

Hittills har det varit min man Daniel som skuggsprungit efter han som tränat då man inte släpper ut 8-åringar för att springa i skogen själva. De har alltid en vuxen som springer efter dem som säkerhet och som trygghet för att de ska våga sig ut. Barnet som orienterar gör det mer eller mindre självständigt och den vuxna springer efter som en svans på lagom avstånd.

Trevligt och familjärt

I helgen var det dags för första lilla tävlingen och oj så trevligt! Flera klubbar var på plats, deltagare från 1 till 80 år startade och stämningen var tämligen trevlig och familjär. Medan jag stod och småhuttrande och väntade på resten av familjen som letade kontroller i skogen började jag omvärdera den där domen från 90-talet. Kanske skulle det vara roligare att vara med och orientera än stå och vänta?

Att vara i skogen är ju en stor favorit i vår familj så varför inte utöka sysselsättningarna där med lite orientering? Jag får nog be om några lektioner av mina barn så kanske jag vågar ge mig ut på en bana. Kanske får han skuggspringa bakom mig för säkerhets skull. Jag lovar att återkomma med hur det går för mig.

Hälsningar Linnea