Jag har nog skrivit det förut men jag skriver det igen, bloggvärlden är väldans rolig! Den del av den jag rör mig i i alla fall. Jag har lärt mig så galet mycket, fått så otroligt mycket hjälp, utmanats, hjälpt andra, inspirerats och pushats sen jag lät bloggen ta en större plats. Det har lett till många roliga saker, bland annat ett väldigt roligt och trevligt besök hos en annan utlandssvensk familj under vår resa till Portugal.
För snart exakt ett år sedan hittade jag Åsas blogg Bortugal.se. Jag minns inte hur men jag minns att det hon skrev i sina inlägg fick mig att känna att hon hade gått igenom ganska precis det som jag just då gick igenom. Att sälja sitt hus i Sverige, säga upp barnen från sina förskoleplatser, packa ihop allt man äger och flytta utomlands var något som hon och hennes familj hade gjort ungefär ett år innan oss.
Under hela 2015 har vi sen följt varandras vardagar i våra nya länder genom de små stickprov som ges i våra bloggar. Vi har kommenterat många av varandras inlägg och i April valde jag ut Bortugal som månadens blogg. Efter att ha läst och sett Åsas bilder från Portugal en tid bestämde vi att vi ville resa dit över julledigheten. Så, under en av förra årets sista dagar, under vår julsemester till Portugal hälsade vi äntligen på Åsa och hennes familj i Bortugal!
Vi blev bjudna på studsmattehoppning, visning av spännande byggprojekt och en väldans god lunch innan vi gav oss iväg på en liten utflykt till havet. Eftersom min simultanförmåga inte är något att skryta med och jag ville fokusera på att umgås så blev det inte många bilder från lunchen. Ni får istället tänka er två svenska familjer med 4 superblonda barn som äter soppa, paj, sallad och smörgås på en solig altan i ett bykvarter några mil utanför Lissabon. Utsikten kan ni tänka er består av kaktusar, några hus, palmer, Eukalyptusträd och ett hav av andra gröna växter. Ni kan även se framför er en färgglad och lurvig liten larv som kom larvandes fram på altanräcket och snabbt blir adopterad och ömt omhändertaget av ett av familjen Edmarks barn. Till barnets stora sorg och besvikelse fick det inte heller i Portugal hålla vilda djur i fångenskap. Livet är hårt, oavsett var i världen man är.
Efter lunchen packade vi in de två familjerna i Bortugalbilen och körde till Praia da Ursa, en galet vacker strand! Stranden i sig bestod ju såklart mest av sand men allt runtomkring stranden, wow! Havet, klipporna, vågorna, allt det gröna, behöver jag säga att vi trivdes och njöt? Jag hade antytt till Åsa en önskan om att få se hav och klippor under vår resa men detta överträffade mina förväntningar. Atlantens vågor som slår emot klipporna med öronbedövande dån och skummet som rullar upp på stranden gång på gång i oändlighet, det är fascinerande. Det är mer än fascinerande, det är som terapi, balsam och en imaginär helkroppsmassage i ett. Jag brukar säga då och då att jag antagligen måste bo vid havet, det är nog sant.
Mina barn är inte bortskämda med att ha kompisar som pratar deras modersmål så de tyckte att det var fantastiskt roligt att få prata och leka med hyfsat jämnåriga på svenska. Dessutom utomhus, i en miljö som var ny och spännande för dem. Efter att ha skuttat nedför klipporna till stranden, byggt på en stenkoja, letat strandfynd och ”råkat” få in några deciliter atlantvatten i skorna skuttade de upp till bilen igen. Jag vet inte hur de andra vuxna i sällskapet kände men mina ben var lite stumma och pulsen var ganska hög när jag hade ”skuttat” en bit upp från stranden. Det gick dock ingen nöd på mig på något vis. Jag stannade, vände mig om och blickade ut över klipporna, vågorna och atlanten, sen var pulsen nere igen och jag kunde skutta sista biten upp.
Medan vi klättervandrade uppför några stenblock skulle jag ta en bild på ett av mina barn som klättrade som en liten bergsget. Mellan honom och mig gick Åsa och min plan var att trycka på kamerans avtryckare innan hon hunnit in i bild. Under de två sekunder jag riktar in kameran, fokuserar skärpan och trycker av hinner dock det lilla barnet försvinna helt bakom ett klippbock. Åsa däremot, som sekunden innan befunnit sig i ett beskärsningsbart hörn hade nu hunnit ta ett bamsekliv upp på nästa sten och hamnade nästan mitt i bilden. Det blev ju inte alls som jag tänkt mig men bilden på den coola kvinnan blev ett roligt minne från vår eftermiddag på den fantastiska stranden.
Vår eftermiddag med familjen Bortugal var väldigt trevlig. Utlandssvenska familjer som våra har en del saker gemensamt, inte minst språket. Vi lever en flerspråkig vardag där mycket är annorlunda från gamla hemtama Sverige och inte alltid så lätt att förstå sig på. I utbyte får vi ovärderliga erfarenheter av livet och vardagen utanför lilla trygga Sveriges gränser, nya språk och perspektiv på problem och glädjeämnen runtom i världen. Livet som utlandssvensk familj är ingen dans på rosor men så väldigt mycket värt det.
Åh vad kul att läsa och vilka fina bilder! Nu minns jag tillbaka när vi var där, alldeles i början av vår Europa runt-resa 🙂
Tack Helena 🙂 Jag har börjat anstränga mig en smula med bilderna för att utveckla mig lite, förhoppningsvis kommer det att synas lite 😉 Det kommer en hel drös med Portugal-inlägg under januari så ni kanske kommer att känna igen er och minnas tillbaka 🙂
Nu blev jag lite glad för vad jag eftersträvar mest livet är nog att bli kallad ”den coola kvinnan” och nu blev jag det! 🙂
Det var trevligt att ses, och visst är det en alldeles speciell plats! Jag är glad att jag kom på att vi skulle åka just dit! /Åsa
Klart du är den coola kvinnan, jämt 🙂 Vi är glada att ni tog oss dit!
Vad trevligt att besöka varandra. Jag träffade bara någon enstaka svenska då jag bodde i USA eller Asien. Jag blev lite antisvenk då jag ville snappa upp det lokala livet och umgås med lokalbefolkningen. Men finner man att kemin stämmer är det roligt. Fina och härliga bilder!
Vi träffar ytterst få svenskar här i Bayern och jag kan inte säga att vi söker oss till dem heller. I München finns jättemånga svenskspråkiga men det är 50 min med tåg eller bil och eftersom vi inte är några storstadsmänniskor precis så håller vi oss hör i Ingolstadt med våra tyska vänner 🙂 Däremot är det roligt att träffa nya bekantskaper ibland och vår lilla bloggträff i Portugal var väldigt rolig. Våra barn har ju inga svenska kompisar de träffar och leker med regelbundet så man såg att de njöt av att leka på sitt modersmål för några timmar 🙂
Jättefina bilder! Jag fascineras också av hav! Det kan klucka litet lugnt och sövande en vacker, någorlunda vindstilla dag och vara ilsket brusande eller fräsande en litet mer stormig höstdag. Vet inte om förhållandet är så vid havsplatsen du var… men mina tankar gick genast igång!
Tack Mia! Det är sannerligen något magiskt med hav. Roligt att höra att det satte igång associationer och tankar, det är liksom lite det man vill med sina texter ofta 🙂
Ja men alltså Portugal i mitt hjärta. Min första utlandssemester gick dit när jag var 8 år. Den första jag kom ihåg iaf. Så fantastiskt. Vi var på en sådan klippstrand och blev inlåsta av tidvattnet.
Tidvatten är ett coolt fenomen men kan ju bli farligt :/ Jag tror tidvattnet var på väg in medan vi var där så vågorna rullade högre och högre upp 🙂 Visst var Portugal fantastiskt, vi lär åka tillbaka en dag 🙂
Härligt att se att skälen till att besöka Portugal blir fler och fler. 🙂
Ja, alltså atlaskusten är dramatisk och sevärd 🙂
Underbara foton! Du fick mig att känna det som jag var där, även dina bilder med ord gav mig en känsla av att vara delaktig i utflykten. Bra gjort!
Önskar dig ett fortsatt fint 2016.
Kram Kim 🙂
Vad roligt höra att mina ord kändes 🙂 Det är en av sakerna jag ska försöka utveckla under året, berättandet. Känns då extra bra att få fin feedback på ett av de första inläggen för året. Detta är något jag ganska nyligen ens börjat fundera på så vi får se hur jag lyckas med min utveckling 🙂