Vår prinsesskorv Chio.

Jag har haft en del hundar genom åren men Chio är den enda jag samlat ihop pengar till helt själv, köpt för fullt pris och efter lång väntan fått åka och hämta hos uppfödaren när hon var 8 veckor. Det är även henne jag har tävlat mest med och hon blev i sin ungdom Sveriges första viltspårchampion i sin ras. Vi tävlade även i bruksspår (personspår+lydnad) och vanlig lydnad. Hon är väldigt arbetsvillig men lite som en studsande, hal ål att ha att göra med på träningsplanen. Nu är det längesen vi tränade på riktigt men med lite godis i handen kan man få henne att plocka fram gamla kunskaper.

Nu har hon hunnit bli 11år, genomlevt 2 människobebisperioder, flyttat utomlands och blivit heltidspensionär. Hon har blivit lite långsammare och promenaderna går alltid lite sävligare i början jämfört med när vi är på hemväg. Hon har sin bästa utkiksplats vid de stora fönstrena mot trädgården och tar sin självpåtagna uppgift som vakthund på stort allvar. Hon har numera ett stående kvällsuppdrag som sovsällskap till ett av våra barn som inte vill somna själv och har efter 11 års bannlysning från sängen då och då fått komma upp och buffa in sig under täcket. Vissa pensionärsprivilegier bör man ha även som hund. Vi hoppas på att få många fler år med denna lilla hundtant, utan henne skulle det vara väldigt tomt.