Testpatrullen testar den tyska sjukvården.

Att åka till doktorn när man har hög feber och mår allmänt väldigt kass är inget roligt, då vill man inte sätta sin fot utanför dörren. Att veta att man inte lätt och obehindrat kan förklara hur det känns och hur man mår för läkaren gör det hela ännu jobbigare, men nu har jag provat på det.

I torsdags fick jag feber som steg till 40 grader och masade sig bara marginellt nedåt av Alvedon och Ibuprofen. Hostan var (och är) vedervärdig och det kändes (känns fortfarande) som att jag hade bomullstussar i öronen. Influensan har tydligen varit lite extra ettrig i flera Europeiska länder i år tänkte jag och la mig i sängen för att vänta på att det skulle gå över. När inget förändrats, snarare försämrats på 5 dagar åkte vi till en vårdcentral där en läkare snabbt hittade varför jag kände mig typ halvdö. Lunginflammation och öroninflammation härjar i min kropp, och det känns.

Det är inte helt ovanligt här Tyskland att folk bara skakar på huvudet när man frågar om de kan prata engelska. En stor oro var därför att läkaren skulle göra detsamma så Daniel (och två glada barn) var med om det skulle skita sig med språket. Nu pratade de båda läkarna jag träffade hyffsad engelska så det var inga problem. Sköterskor och undersköterskornas språkkunskaper i engelska var däremot betydligt lägre men sköterskan på labbet var lika trevlig för det och försökte verkligen.

Tyskland är mer hierarkiskt än Sverige och man kan ju tänka sig att det just inom vården skulle märkas väldigt väl även för patienterna. Här är titlar och yrkestitlar viktiga och klädseln på jobbet är ofta med formell än i Sverige. Nu är detta en liten vårdcentral/mottagning i en jättestor lägenhet i ett bostadsområde där typ 6-7 läkare och några sköterskor arbetar. Kanske märks det mer på ett sjukhus eller bara om man besöker en annan mottagning. På denna hade i alla fall alla, läkare och sköterskor, likadana pikétröjor med mottagningens logga på och till det valfria byxor (gissar jag eftersom alla hade olika). Kändes jämlikt och inte lika sterilt och institutionellt som i svenska vården där alla har de praktiska enfärgade bomullskläderna.

Förhoppningsvis behöver inte testpatrullen utöka sitt test till sjukhuset, det får tiden utvisa. Vi håller tummarna för att vi snart kan avlämna en slutgiltig rapport och sedan avsluta uppdraget.