Resminnen eller minnen från resor.

Vad är alla resor man gör värda om man inte minns dem? Gör det något om man inte minns dem så mycket men lär sig desto mer av det som händer under resan? 

När jag satt och brainstormade lite inför detta inlägg tänkte jag först att jag skulle välja ut mitt bästaste bästaste resminne. Sen insåg jag att jag helt omöjligt kunde välja ett reseminne och utnämna det till det bästa. Jag är nog inte riktigt lagd åt att rangordna saker efter bästhet, sämsthet, fulhet, snygghet och så vidare så jag låter bli. Om jag skulle ge mig på det vet jag inte ens vad jag skulle gå efter för kriterier. Skulle jag välja en hel resa eller ett ögonblick? Skulle jag välja ett fantastiskt resmål jag varit på eller en resa då jag kom till insikt om viktiga saker? Det finns så oändligt många reseminnen i min hjärna, i galet många kategorier så det blir som att jämföra äpplen och päron. Som att tävla i melodifestivalen med en ballad och en hårdrockslåt. Nu går i ju och för sig det eftersom svenska folket telefonröstar men det känns lite överambitiöst att dra igång en sån röstning för att utse mitt bästa resminne.

Jag började istället fundera över hur jag minns mina resor, hur alla mina tusentals bästa reseminnen blivit till. Det jag kunde konstatera efter lite funderade över mitt resminnesarkiv i hjärnan är att det till stor del handlar om dofter och känslor. Jag minns känslan, doften eller stämningen som var men med åren suddas minnet av var exakt i världen jag var ut. Jag har tex minnen av både fysiska och känslomässiga känslor från Singapore och Australien där jag var som barn men minns inte vad jag gjorde eller exakt var jag var. Jag har till exempel bara ett vagt minne av mitt möte med Wallabyn i klapp-och-kel-hagen på Taronga Zoo men jag minns att jag sen fick hålla i en Koala. Jag minns att jag tyckte synd om Koalan efteråt när jag förstod att den antagligen var rädd och inte alls ville bli hållen av mig medan den höll sig fast på ett gosedjur. Det är i princip det enda jag minns av besöket på Taronga Zoo för 25 år sedan. Jag gissar att min känsla för koalan var starkare än den för för wallabyn som inte alls hade något emot att bli klappad.

Nu när jag är vuxen (nåja nästan i alla fall) kan jag ibland tänka på vad som kommer att fastna i min hjärna som bestående minnen. Det är nämligen väldigt svårt att förutse vad min hjärna fastnar för när det gäller minnen från resor. Jag har lärt mig att spektakulära sevärdheter eller annat som andra tycker är fantastiskt visserligen kanske intresserar mig men de starkaste och mest bestående minnena innefattar andra saker. Det kan vara en streetartist, en gränd som luktade nytvättad tvätt eller en grupp havssimmare som simmar rakt ut i medelhavet, försvinner i horisonten och kommer tillbaka efter en timme och stretchar. Min hjärna verkar dessutom oförskämt otacksam i detta avseende då den inte verkar minnas dyra resor som tagit mycket tid och energi i anspråk att få till bättre än en dagsutflykt till en liten vandringsled i alperna. Känslan jag känner när jag går och letar efter fina stenar vid havet på Öland är för mig lika mycket värd som känslan jag kände när jag blickade ut över Gran Canyon. Minnet av doften från en värmestuga i svenska eller norska fjällen är mig lika kär som minnet av doften från olivolja i den pyttelilla butiken på Naxos. Låter kanske helknasigt men det är inget jag bestämt själv. Jag frånsäger mig allt ansvar och skyller helt och hållet på min hjärna. 

Detta inlägg är ett bidrag i bloggnäverket Svenska resebloggars bloggutmaning i september 2015. Vill du hitta fler bloggar som är med i utmaningen hittar du dem HÄR.