Jag minns förra året vid denna tiden, tiden för firandet av St Martin, att jag kände mig som ett stort frågetecken. St Martin? soldat? legend? lyktor? va e detta för konstigt påhitt?
Då hade vi bott här i Bayern i exakt 3 månader och hade i princip ingen aning om vad det var för något att fira. Då var jag var ännu sämre på tyska än jag är nu och förstod med nöd och näppe inbjudan till firandet med Kindergarten. Nu har jag förstått att det är en högtid som firas för att påminnas om hur man är en bra vän, att hjälpa de som behöver hjälp och vara en god medmänniska helt enkelt. Ett kristet budskap som jag tror att alla oavsett religon kan skriva under på. Det där firandet av St Martin är kanske inte så knasigt ändå?
Detta år har jag lite bättre koll på vem den där tjommen St Martin var för en. Att han hade lite att göra med Sveriges Mårtensafton då man äter gås förstod jag redan förra året men att han även hade ett finger med i spelet när ordet palliativ vård uppkom visste jag inte. Är du nyfiken på legenden om St Martin kan du läsa den längst ner, annars kan du kolla på den lite söta och roliga tecknade filmversionen som visas för barnen i skolan här.
Legenden om St Martin
Martin levde på romartiden och tvingades att bli soldat av sin far men han hade en innerlig längtan i sitt hjärta att göra något annat med sitt liv, något mer meningsfullt än att kriga. Hans far hade höga förväntningar på sin son som ville att han skulle bli en lika god soldat som han själv varit.
Martin fick höra talas om en ny religion där människorna kallade sig bröder och systrar som ville hjälpa människorna istället för att slåss mot varandra, de träffades i hemlighet i huset med en fisk inristad ovanför dörren som symbol. När Martin kom på ett möte med dessa människor som kallade sig kristna så kände Martin att det var här han ville höra hemma. Men vägen till att verkligen våga gå dit hans hjärta ville leda honom var inte lätt, med tanke på omvärldens förväntningar på honom.
Enligt sägnen var Martin en mycket from man. Välkänd är historien om hur han mötte en tiggare och gav honom hälften av sin mantel. En kort tid därefter drömde han att tiggaren han mött var Jesus i klädd hans mantel. Martin lät sig döpas och blev därefter en anspråkslös munk i klostret i Poitiers.
Martin ville leva enkelt men ryktet om hans fromhet och förmåga att bota sjuka spreds till staden Tours som därför lät sända en ämbetsman som skulle övertala honom om att bli stadens nya biskop. När Martin fick höra att ämbetsmannen var på väg lär han ha gömt sig bland gässen för att slippa lämna sitt enkla liv i klostret. Gässen lär dock ha kacklat så högljutt att han avslöjades och han förlät de aldrig och beslöt att gässen därför vare år vid Martinshelgen skulle slaktas. Han vägrade dock leva i staden och grundade istället ett kloster utanför stadsmurarna. Klostret blev känt under sitt latinska namn Maius monasterium (”Det större klostret”) vilket senare på franska blev Marmoutier.
Mantel heter pallium på latin, och härifrån har det moderna begreppet palliativ vård härletts. Martins delning av sin mantel brukar beskrivas som den första palliativa handlingen.
Texten är hämtad från Waldorfbloggen.nu
Här firar vi São Martinho, men historien jag hört om honom är lite annorlunda. Få se om jag drar min version…
Nu känns det väl att ni har varit borta länge, nu när ni firar en ny ”högtid” mer hemtamt!? Mårtensafton (idag) firar jag framför brasan med ett nytt (rött, smaksatt) te och en ostmacka, med sylt & ost. Ha det gott! Kram
Intressant att få veta varför det heter palliativ – jag är ju språknörd så jag älskar sånt 😉