Safari i Uganda – första dagen av mitt äventyr på savannen.

Vi lämnade Entebbe innan soluppgången och medan vi körde genom huvudstaden Kampala smög sig den röda och värmande solen upp. Vi skulle på safari!

Hon som inte kunde ana.

Vår guide Moses skrattade när jag hivade upp kameran och tog kort på soluppgången i det, för oss svenskar, stökiga och ruffiga Kampala. ”Det där är väll inte mycket att ta kort på, vänta du bara.” sa han och fnissade nog lite åt mig. Jag bjöd honom på det och skapade ett minne av stunden då jag faktiskt inte kunde ana vad jag skulle få se under dagen.

Vi börjar närma oss.

Efter lunch kommer vi äntligen fram till Murchison Falls Nationalpark och vårt spanande efter djur börjar. Det liksom pirrar i hela kroppen och jag har nästan svårt att förstå att jag verkligen är i Uganda OCH är på väg ut på safari på savannen. Jag har sett fler naturfilmer från olika afrikanska länder än vad jag minns och nu var jag där själv. Det kändes nästan för otroligt och bra för att vara sant.

Det luktar gott på savannen.

Allt, precis allt såg ut som det gör på många av naturfilmerna från savannen. Röda grusvägar, torrt gräs, palmer, träd och buskar med gigantiska taggar. Minibussen vi åkte i hade ett så kallat safaritak som gick att höja genom att öppna och sen trycka upp det. Det gick då att stå upp i bilen och titta ut utan att behöva ha en fönsterruta emellan.

Att bilens tak fick ett ”hål” på 1×2 meter gjorde även att det strömmade in mängder med olika dofter från omgivningarna och oj så gott det luktade på savannen. Doften av varmt grus, torrt gräs och då och då lite elefantbajs luktar mer fantastiskt än det låter.

Som antenner i fjärran.

När de första girafferna dök upp i fjärran fick jag eftermiddagens första pulshöjning. Plötsligt stod de där, 8 ståtliga giraffer. De stack upp med sina lång halsar och kikade nyfiket åt vårt håll. Att få se dessa magnifika, vackra, ståtliga och fascinerande djur hemma på sin savann var inget annat än fantastiskt.

Vi skulle sen få se säkert 100 fler giraffer och då de är lite av ett favoritdjur för mig så kommer det att komma minst ett eget inlägg med mer giraffbilder. De är så coola att de måste få mer utrymme i min blogg helt enkelt.

Leopard i sikte!

I bilen hade vi nu fått med oss en extra guide som arbetade i parken. Han verkade kunna parken utan och innan och visste ungefär i vilka områden det fanns chans att se leopard. Med sin bamsestora kikare tryckt mot ögonen satt han och spanade mot träden medan vi körde vidare längs de orangeröda grusvägarna.

Plötsligt säger han att han anar en leopard uppe i ett av träden säkert 200 meter bort. Vi får låna kikaren för att kanske lyckas se den och jag tycker faktiskt att jag ser den. Den ser ut att  ligga på en gren och sakta svänga med den hägnade svansen. Det var ett fint ögonblick för en djurnörd, jag lovar.

Vi kör sedan närmre trädet för att se om vi kan se leoparden lite närmre. Det var den inte alls så sugen på så den börjar att klättra ner för att avlägsna sig. Eller var det för att gå till attack? Våra guider fick i vilket fall kalla fötter, bad oss fota och vände sen snabbt om minibussen och körde vidare.

Jag fick några bilder på den otroligt vackra leoparden när den klättrade ner för trädet och jag kommer att minnas den så länge jag lever. Minnena av många saker jag fick uppleva i Uganda sitter redan sitter djupt i mitt hjärta, leoparden i trädet är en av dem.

Skymningen närmar sig.

När skymningen närmade sig märktes det att tempot saktades ner på savannen och många djur såg ut att gå in i en lugnare lunk. Färre djur sågs målmedvetet vandra över de vidsträckta savannområdena, de såg mer ut att vara på väg ”hem till sitt”. Vi började istället spana efter de kvällsaktiva djuren, lejon till exempel.

Lejon jagar i skymmningen.

Trots att jag tänker otroligt mycket hade jag inte funderat så mycket på vilka djur jag skulle kunna komma att få se på savannen. Jag tänkte nog på mitt något bekymmerslösa vis att ”jag får se det jag ser” och så blev det ju såklart. Jag hade tydligen glömt bort att bygga upp förväntningar som man annars kan tänka sig borde vara skyhöga när man åker på safari.

Att jag till exempel skulle få se en lejonhona som precis fällt sitt byte och hade tänderna runt dess strupe var jag inte beredd på. Det var tydligen inte guiderna heller för det hände tydligen väldigt sällan, att man fick se det. Det var lite som ett National Geografic-moment där några minuter.

Det var en något spänd stund vi stannade med vår minibuss några meter från lejonet med sitt fortfarande levande byte. Med sina ungar cirkulerande i närheten låg hon och väntade på att bytet skulle bli stilla. Det kanske hade upplevts obehagligt av andra och visst, det är aldrig kul att se ett djur dö men att se vilda djur leva utifrån sina instinkter kändes så naturligt det bara kunde.

En solnedgång som tagen ur Lejonkungen.

När pulsen lagt sig lite efter äventyret med lejonhonan som precis fällt ett byte åkte vi mot vår lodge där vi skulle tillbringa natten. Nu hade jag fått se så mycket djur, känna så mycket dofter och fått vara med om så mycket att jag hade svårt att ta in mer. Men så började solen dyka närmre och närmre horisonten och jag fick skaka liv i mina sinnen igen.

Allt runtomkring oss, hela himlen och savannen badade för en stund i en fantastisk orangeröd färg. Solen spred dagens sista värmande strålar över grässlätterna och sen blev det mörkt, riktigt mörkt. Det var en solnedgång som jag aldrig tidigare varit i närheten av att uppleva och det var minst sagt fantastiskt! Det var som att naturen körde en egen show där på kvällskvisten, bara för oss och för att vi var där, såklart. När showen var slut gick ridån ner och det blev mörkt, kolmörkt.

Tack till min ficklampa.

Det hann som sagt bli kolmörkt innan vi kom fram till lodgen så bilden på den hydda jag bodde i är från morgonen efter. Det var så mörkt att det knappt gick att se handen framför sig utanför strålkastarnas sken uppe vid receptions-”hyddan”. Jag tackade min ficklampa för att den fortfarande hade batteri och lös upp stigen ner till min hydda när jag skulle sova.

Några raka och plana gångstigar ut till hyddorna var det såklart inte tal om så ficklampa var ett stort plus. Den hjälpte mig att både hitta rätt hydda och inte ofrivilligt hamna i någon kaktus eller taggbuskrabatt. Tack min trogna ficklampa!

Utan elektricitet i en hydda.

Vid 22 stängdes generatorerna av och därmed elen i hyddorna. Alla hyddor hade dock en batteridriven lampa i taket om behov skulle uppstå men jag och min ficklampa klarade oss fint utan. Det kändes fullt rimligt att en hydda utan ”riktiga” fönster, dörrar och tak inte heller skulle ha elektricitet alla dygnets timmar.

God natt från hyddan längst ner mot sjön.

Jag bytte om till pyjamas, kröp ner i sängen under myggnätet och låg sen och kollade igenom dagens bilder i kameran en stund. När ögonen började gå i kors ställde jag klockan på 06.00, tryckte in mina supereffektivt öronproppar och somnade.