Som ni kanske märkt har det ekat tomt här på Lanclin några veckor nu. Det är helt enligt plan och allt är som det ska, ni kan vara lugna. Det var bara livet som kom och tog lite plats under sommaren, och vilken sommar det blev sen!
En sommar på friluftsmuseet.
Några vecka efter att vi hade flyttat till Sverige började jag arbeta på Friluftsmuseet Gamla Linköping. Som den museinörd och pedagog jag är kändes det som att jag vunnit på lotto och jag var nästan rädd att jag hade inbillat mig det fantastiska i vinsten och bli besviken.
Men nej nej, vinsten var precis så bra som jag trodde och oj sicken bra sommar jag har haft. Det trots att huvudet har varit rätt mosigt på kvällarna av att möta så många besökare varje dag. Det var ändå de där vänliga, buttra, frågvisa, sura, busiga och besservissriga (nåja just dem kunde jag kanske varit utan) besökarna som gjorde det lättare att gå till jobbet de dagar man såg på väderleksrapporten att det skulle vara riktigt skitväder. Men så väldans mycket skitväder har det väll inte varit denna sommaren va?
Min plats på jorden.
På museet har jag och mina, numera kära, kollegor alltså bemannat de historiska miljöer där besökarna får vara med och tvätta, baka, tova ull, slå rep, snickra, leka och mycket mer, så som det gjordes för 100 år sedan. Inte för att jag trodde att jag kunde så väldans mycket om livet förr men att jag skulle lära mig så mycket som jag gjort trodde jag nog inte. Att dessutom ha ett jobb där jag inte behöver sitta still om jag inte vill var pricken över iet. Jag har nog aldrig tovat så mycket ull och späntat så mycket ved i hela mitt liv.
För mig som genuint och innerligt älskar att lära mig om saker jag är intresserad av (ointressanta saker kan kvitta) var det som att arbeta i ett litet paradis. Både att arbeta i de här historiska miljöerna med så otroligt många livshistorier i ”väggarna” och dessutom ha kollegor som kan berätta om dem, så himla spännande!
Alla underbara besökare.
Jag skulle kunna skriva en hel bok om alla de fantastiska besökarna jag mött i sommar. Kanske smyger sig berättelser om den busiga synskadade pojken, feministgubbarna, den lilla farmorn som var ledsen i själen och alla de oräkneliga medelålders besserwissermän in i framtiden, vi får se. Några av dem flyttade in i mitt hjärta direkt, några vill jag helt ärligt helst inte möta igen.
I vardagen som jag är mer van vid, som förskollärare, hamnar man ofta mitt i många familjers liv, i medgång och motgång. Vi tar hand om de allra käraste föräldrarna har och blir centrala figurer i deras vardag. Precis som i det jobbet har jag i sommar hamnat i så otroligt många olika människors liv en stund. Nu bara genom små korta stunder men det har varit precis lika spännande, bara lite annorlunda.
Äldre besökare har bjudit på självupplevda berättelser från förr och yngre besökare har hållit mig här och nu med frågor som ”Vad gör du?”, ”Bor du här?” och ”Varför det?”. Jag har fått berättat för mig hur oäktingar behandlades förr och sett barns glittrande ögon när de får smaka nygräddade raggmunkar från vedspisen. Att få vara en del av besökarnas museeupplevelse en stund har varit så himlens himlens roligt. Jag älskade det från första stund.
Går kärleken till museer i arv tro?
Som ni ser på bilderna var ett av mina barn med mig och jobbade några dagar. Han ville så otroligt gärna vara med och jobba när han var och hälsa på och som han gjorde sig bra på museet sen! Han bar vatten, ved, slog rep och tvättade. Pratade med besökarna på svenska och tyska och önskade gamla damer en trevig eftermiddag. Kan jag alltså ha råkat skicka med mer än bara mitt utseende och myrorna i byxorna med mitt DNA? Finns det en särskild gen för museipassion?
Det blev många lyft på hatten med tillhörande ”goddag goddag” så på kvällen deckade han tidigt. Det är jobbigt att jobba på museum och möta flera hundra besökare varje dag. Tro mig jag vet.
Inte bara jobb.
Även om mitt jobb slukade det mesta av min tid och energi den här sommaren så har det såklart hänt en hel del annat också. I några inlägg framöver tänkte jag ta er med och visa några av mina sommarminnen från den gångna sommaren, både fina, roliga och sorgliga. Hoppas du vill följa med!
Alla foton i detta inlägg är tagna av Maria Hällberg på
Friluftsmuseet Gamla Linköping.
Vilket roligt jobb! Jag skulle verkligen vilja byta mitt skrivbords/mötes-jobb mot något sånt handgripligt göra-med-händerna då och då!
Berätta gärna mer om de besserwissriga männen, sånt vill man ju gärna fnissa åt.
Ja det är ett fantastiskt jobb som jag hoppas får hoppa in och göra lite då och då även nu under lågsäsong. Jag hoppas och håller tummarna så vi får se.
Jadu, di där besserwissriga herrarna kan både vara underhållande i sin sorgliga inställning till sin omgivning och samtidigt rätt obehagliga att ha att göra med. Yngre, till synes försvarslösa guider, äter de till frukost, mig rår de inte riktigt på så det går aldrig riktigt så långt 🙁 Men jag har fått smaka på fasonerna ändå. Är man inte feminist innan man arbetat som guide så blir man det, är jag rätt övertygad om.
Vad roligt att du trivts så bra! Och jag blir ju galet nyfiken på de där besökarna du hintar om 🙂
Kram Lena
Jag har tänkt en del på det där när livet kom emellan. Jag tycker det verkar vara så sunt när en låter det göra det och faktiskt låter bloggen vila lite. Klokt av dig!
Jag är otroligt noga med hur min begränsade tid disponeras. Under sommaren tillkom det ett otroligt roligt jobb utanför bloggen och jag ville ta alla chanser att vara här och nu i det 😊 Jag stretar emot med näbbar och klor för att inte dras med i den allmänna stresskarusellen så det är en ständig pågående diskussion med mig själv som jag ändå tycker att jag ofta reder ut bra numera 😊
Vilket roligt sommarjobb du har haft, och Atlas såg verkligen ut att ha roligt han också.