Min vandringsvän Chio går inte längre vid min sida.

Jag tänkte ta fram några riktigt fina sommarminnen och visa er i några inlägg framöver. Men som för att dra av ett plåster innan man får göra något roligare börjar jag med att berätta att vår lilla hund Chio inte finns med oss längre.

Jag vill bara börja med att säga till väldigt känsliga läsare att det i ett stycke längre ner i inlägget handlar om hur det gick till och hur det kändes när Chio avlivades. Allt gick lugnt och fint till och det kändes bra för mig men vill du inte läsa om det kan sluta läsa vid rubriken Chio – en kämpe in i det sista.

Min Chio, från första stund.

Chio är den allra första hund som jag samlat ihop pengar till helt själv, valt ut uppfödare med omsorg och hämtat hem när hon var 8 veckor. De andra hundarna har varit omplaceringar, äldre valpar eller inte min helt egna hund. Inte det minsta mindre värda för det men det var alltid något speciellt med Chio.

Hon såg ut och var exakt så som jag ville ha en hund. Lagom stor för resor med bil, buss, flyg, båt och cykel. Lagom tuff och stabil, lagom lydig och lagom behov av motion och aktivering. Hon var den perfekta hunden i mina ögon och hennes mjuka lena päls som ingen av de andra hundarna av samma ras jag haft var så rogivande att pilla i när man kollade på TV.

Av alla hundar som jag haft blev det Chio som jag tävlade mest med och som varit med på överlägset flest resor i Europa. Vi hann besöka över 10 länder tillsammans, otaliga vandringsleder och en och annan alptopp. Hon följde alltid med med en viftande svans där bak. De kommer att bli tomt på höstens vandringar.

Nästan 14 år av äventyr tillsammans.

Jag hämtade Chio hos sin uppfödare i Strängnäs i mellandagarna 2003. Hon var i storlek som ett fullvuxet marsvin och hade tänder vassa som synålar. Inte kunde jag då ana allt som vi skulle komma att få uppleva tillsammans i framtiden.

Att hon skulle få vara med om så många resor, husköp, timmar av spårträning i skogen, bebisår, bröllop, utlandsflytt, alpvandringar och evighetslånga roadtrips trodde jag ALDRIG. Den där snöiga vintern då jag hämtade henne, bodde singel med mina djur ute på landet och läste andra året på lärarutbildningen kunde jag inte i min fantasi föreställa mig de kommande 14 åren. Kanske tur det.

Nu finns hon inte mer.

Våra barn som är 7 och 8 år har alltid haft Chio o sina liv. Hon har följt med till och från förskolan och suttit utanför, väntat glatt viftat när jag kommer tillbaka ut från att ha lämnat eller hämtat. Hon har glatt och försiktigt mumsat i sig av hundgodis från små knubbiga barnhänder och vartefter fått vänja sig vid en stigande ljudvolym och aktivitetsnivå i sin flock. Hon har alltid varit en naturlig del i deras flock och nu fattas hon.

Att förbereda sig inför att någon ska dö.

Det låter så krasst, kallt och konkret, att förbereda sig på att någon ska dö. Men det måste man ju, jag i alla fall. Chio var nästan 14 år, döv och blev långsammare och långsammare på promenaderna. Redan lite innan det blev så började jag tänka att det när som helst kan ta slut, att varje dag är en plussdag.

Jag var och är tacksam för alla de åren vi fick och väntade nästan på att hon skulle säga till om att nu räcker det. Men hon pinnade på under våra vandringar och verkade tycka att de var rätt skönt att äntligen få sämre hörsel i en så högljudd familj.

Det var såklart väldigt sorgliga tankar att tänka att hon snart skulle gå bort men jag är nog väldigt inställd på att naturen har sin gång, livets cykler rullar vidare och de som dör återgår till jorden för att ge nya liv. Jag är inte så komplicerad på den punkten.

Akut in till djursjukhuset.

Precis som jag önskade så gick det fort när Chio blev sjuk. Hon hade varit lite hängig ett dygn när jag tempade henne och märkte att hon hade 39,6° så jag åkte in akut till ett av de jouröppna djursjukhusen i Linköping, som dessutom hade sommaröppet. Tack gode gud för det!

Redan innan jag ringde in misstänkte jag livmoderinflammation och efter ett snabbt ultraljud såg de att hennes livmoder var som en 5cm stor vätskefylld ballong. En frisk livmoder som inte är dräktig ska inte vara fylld nämnvärt och 5 cm är rätt mycket på en så liten hund. Hon hade antagligen rejält ont och då den naturliga ”nödutgången” för vätskan var igensvullen var operation det enda alternativet.

Efter att ha ringt hem och pratat igenom läget och sen haft en kort överläggning med veterinären bestämde jag att inte utsätta henne för den operationen, trots att det är en rutinoperation. Hon var ändå 14 år, väldigt medtagen och sliten. Hade hon varit 6 år och pigg i övrigt hade läget sett helt annorlunda ut. Nu kände jag att hon ville slippa narkos, operation och allt som kommer efteråt med läkning och återhämtning. Hon kändes helt enkelt inte pigg nog innan hon blev sjuk att klara det.

Chio – en kämpe in i det sist.

När Chio sen fick sin överdos av narkosmedicin somnade hon in i princip omedelbart. Det krävdes endast några milliliter för att hon skulle lägga sig ner med en suck och sluta ögonen. Där och då kände jag att jag gjorde rätt, hon var färdig med livet och såg så otroligt lättad ut över att det som gjorde så fruktansvärt ont försvann.

Veterinären sa att hon somnade så otroligt lätt tydde på att hennes kropp inte orkade stå emot minsta lilla, att den var slut helt enkelt. Att klara en operation med eftervård kändes bra att ha valt bort då.

Livet utan hund.

Chio kremerades och är nu strödd i den minneslund för djur här i Rimforsa. Vi saknar henne varje dag men nu ”ser” jag henne inte i soffan längre. Tankarna kring hur länge Chio kan vara ensam hemma och om jag måste skynda mig hem kommer mer sällan och känslan av att gå ut ”tomhänt” när man går ut ensam genom dörren börjar suddas ut. Kanske kommer det en ny hund i framtiden, kanske aldrig mer, vi får se.

Den enda som är säkert är att jag kommer att minnas min vandringsvän, tävlingskompis och sängvärmare med värme. Hon gav mig några gråa hår där i början men oj så många fina år vi fick tillsammans!