Det kommer en dag då vår lilla hund Chio inte finns mer. Sorglig tanke men ändå något man måste förbereda sig på när man har djur. Än hänger hon dock med bra, speciellt när hon slipper gå i koppel, då spritter det i benen på den lilla tanten.
Chio fyller 13 år senare i år och först nu börjar det märkas att hon inte är en ung hund längre. Det första vi märkte var att hennes tempo blev långsammare men det kan ha berott på att hon blev ensam hund i flocken och att hon inte är jätteimponerad av asfaltpromenader som det blir en del till vardags. Det ska luktas, sniffas och släpas benen efter sig i evinnerlighet när vi går hemifrån. När vi däremot går hemåt blir det fart på de små benen, det är lite magiskt.
När vi är ute och vandrar däremot så kan hon glatt skutta runt som om hon var en vältränad unghund igen. Alla i familjen är med, vi har matsäck som hon hoppas på att få smaka och inga andra läskiga hundar är i sikte. Vi får se hur länge hon kan följa med utan att behöva åka ryggsäck. Än så länge klarar hon relativt lätt att gå någon dryg mil så ännu får hon följa med ut. Det får hon nog sen också men då i ryggsäck tror jag.
Förutom hennes lite långsammare tempo så är hon numera nästan helt döv. Det uppdagades på nyårsafton när hon stod mitt i vardagsrummet och tittade förvånat på oss som kikade ut genom fönstret på fyrverkerierna. Hon brukar annars ligga och skaka under en säng men nu stod hon och viftade lite på svansen och såg allmänt förvånad ut över uppståndelsen. Det kändes såklart underbart att hon slapp den skräck som fyrverkerier tidigare innebar för henne men oj så svårt det blivit att kommunicera med henne som förr. Hon hör inga tillsägelser när hon blir tillsagd att vara tyst (det gjorde hon förut men sket i dem), hon hör oftast inte när någon kommer hem och man får peta lite på henne om man vill ha hennes uppmärksamhet.
Ibland när hon sover och man börjar prata med henne för att väcka henne och hon inte reagerar få jag ett kort hjärtstillestånd, jag tror hon har dött i sömnen varje gång. När jag sen kommer på att hon inte hör och petar på henne tittar hon yrvaket upp och ser ut att säga ”lugn matte, än lever jag.” Det hoppas jag hon kommer göra många år till, min fina lilla Chio.
Åh..så fin hon är..
Ja en riktig liten guldklimp är hon vår lilla Chio 🙂
Chio trivs som mest när hon får ligga innanför altanfönstret och den varma solen skiner på henne och sen kan hon hålla ett svagt öga på vad som händer den övriga familjen. Puh, det blev en lång mening.
Kram till alla.
Svagt öga? 😉 Chio har stenkoll (tror hon) och ingen kan gå förbi utan att få synpunkter från henne 🙂
Ja vilken glädje det är att ha djur i familjen! Och så svårt när de går bort. Hoppas ni får många friska år till tillsammans!
Jag det är fina grejer det! Jag gillar när du skriver om dina katter och andra bloggare som visar bilder på gatuhundar, gatukatter och andra djur de mött runt om i världen. Kan inte någon starta en blogg med bara sånt? Ha ha! 🙂
Det där är så svårt! Och det gör att man lätt väljer att inte låta något djur flytta in till sig igen. Men det är ju ändå så, glädjen uppväger sorgen till sist.
Min lilla kissemissa blev 21,5 år och hon var döv de sista fem åren eller så. Nu valde hon att vara en innekatt (dörren stod öppen men hon gick nästan aldrig ut) så det fungerade bra. Saknaden är så klart enorm men hon hade levt färdigt, hon hade levt ett bra liv. Och då känns det faktiskt OK även om det så klart var oerhört tungt när det inte längre gick.
Sitter här med en klump i halsen och det vändes precis till ett skratt. Jag sitter vid matbordet med hela den minimala trädgården utanför panoramadörrarna. En vildkatt rusade precis förbi, jag försöker att få honom lite mindre vild.
Herregud, 21,5 år?! En katt som levt i mer än 21 år har levt väldigt länge och även om saknaden är stor så har de nog som sagt levt färdigt 🙁
Seglivad släkt. Hennes mormor bev 19 år och dog naturligt, rullade ihop sig och somnade in.
Precis som Maria skriver om nedanför så var min katt också liten till växten och många tog henne för att inte vara fullvuxen. De sista åren syntes det dock i ögonen att hon inte längre var en liten buskatt utan en äldre dam som närmade sig och passerade 100 människoår.
Vilka härliga bilder på en jättefin hund! Ja, det är den tråkiga biten av att ha ett djur i sin närhet. Som tur är uppväger all den glädje man har med dem.
Mina föräldrars strävhåriga tax blev 19,5 år och det hade vi aldrig kunna tänka oss.
Jag håller tummarna att ni har många fina år kvar tillsammans!
Ja hon är en pärla den där lilla Chio 🙂 Taxar har jag träffat flera som varit otroligt gamla, det verkar vara bra virke i dem, bara de inte får diskbråck 🙁
Inte alls kul när kära husdjur åldras..! Men bättre ändå än att de dör i förtid, i en olycka eller så.. Vår katt är över 11 år (medelåldern på huskatt sägs vara 15 och det finns de som blivit över 20), men ibland vaknar hon till och blir som en kattunge igen 🙂 Folk brukar även annars tro att hon är en ungkatt/större kattunga, eftersom hon är så liten i växten.
Ja, tänkte också säga att Chio är supersöt, och första bilden är riktigt rolig! 🙂