Känner sig den svenska cykeln ensam i Tyskland?

När vi kommer ut till vårt cykelgarage på morgonen brukar vi säga ”gomorrn cyklarna!” och på eftermiddagen när vi kommer hem från Kindergarten ”hejdå cyklarna!”. De är helt enkelt våra kompisar som vi gillar att hänga (cykla) med. Medan vi pusslade in cyklarna i det lilla förrådet igår kom ett av mina barn på att det bara är min cykel som kommer från Sverige, resten av familjens cyklar är köpa här i Tyskland. Frågan blev då naturlig, hur pratar cyklarna med varandra? Har den svenska cykeln fått lära sig tyska som vi eller pratar de engelska med varandra? Kan de engelska eller har de ett internationellt cykelspråk? Förstår den svenska cykeln vad de andra tre säger eller känner den sig lite ensam när inte vi är med den så den får höra svenska?

Sådana situationer gör att jag känner att vi gjorde rätt som gav våra barn möjligheten att få leva i ett nytt land där allt är nytt. Att i hjärtat få känna hur det känns att inte förstå vad andra säger runtomkring en. Att i framtiden kunna förstå andra invandrares situation väldigt bra genom att ha upplevt det själva. Att man känner sig ensam men att man snart förstår fler och fler ord så man förstår vad som ska hända, lekarnas regler och om någon säger snälla eller dumma saker till en. Att man kan vara ledsen över hur jobbigt det är och hur glad man blir när någon vill leka och bry sig om en trots att man inte förstår så bra. Mitt mammahjärta hoppas att deras upplevelser av allt detta kommer att hjälpa dem att behandla sina medmänniskor som kanske är i samma situation som de är i nu på ett sjyst sätt i framtiden.

Min svenska Monarkcykel som adopterades till familjen via Blocket för 10 år sen. Den låter hälsa alla bloggläsare att den trivs jättebra med sina nya cykelsyskon och har inga kommunikationsproblem.