Idag är vi hemma för att förskolan är stängd. Hitills har de små liven inte åsamkat varandra några större fysiska skador. Än så länge har de ingen koll på hur mycket av deras påhitt, ”projekt”, ”experiment”, bus och terrorisering av varandra jag ser och/eller hör när de inte ser mig så de försöker inte dölja så mycket än.
Jag stog i badrummet och borstade tänderna.
Barn 1: Neeeej! Sparka inte på mitt torn!
(Klossar hörs rasa på parketten)
Barn 2: Aaaj! Mamma han slog mig i ryggen! (Barn 2 kommer gråtandes till mig i badrummet).
Jag: Blev han arg på dig?
Barn 2: Ja.
Jag: Vet du varför?
Barn 2: Nej.
Jag: Han blev nog arg på dig för att du förstörde det han kämpat och byggt.
Barn 2: Hörde du det?
Jag: Eh, ja.
Barn 2: Jag tycker att du ska ha öronproppar på dig mamma (börjar rotar i badrumslådan efter öronproppar att förse mig med).
Trots att barnen kan vara våldsamma fiender (långt värre än ett litet ryggbank) är de väldigt tighta syskon. Vissa dagar är de så omtänksamma och hjälpsamma mot varandra att man undrar om det är samma barn. Hade dessa dagar inte dykt upp ibland hade vi undrat vilka små psykopater vi uppfostrar egentligen. Nu är vi ganska övertygade om att våra vilda, terroriserande, våldsamma, kärleksfulla, omtänksamma och hjälpsamma barn är högst normala och kommer att få mycket trygghet av varandra när vi kommer till ett nytt land, som tur är.
Ni kommer, som tidgare, att få heta familjen Vild nu när ni åker till Tyskland. Ny blogg på G ….. Det passar ju bra in på unge herr Vild den äldre och unge herr Vild den yngre!! Kram
Man kan få sig ett litet skratt ibland när man lyssnar lite på avstånd. Dessa goa ungar.
Kram Eva