Jag och min språkmur -om att lära sig ett nytt språk.

Ni som känner mig och/eller följt mig genom Lanclin vet att jag inte kunde många ord tyska när vi flyttade hit till Ingolstadt i augusti förra året. Det var en märklig känsla att faktiskt inte flytta så väldans långt från Växjö men ända känna att folk lika gärna hade kunnat prata kinesiska runtomkring mig. Jag har vid flera tillfällen tänkt att min språkträning och integrering kan liknas vid en historia om mig, en mur och samhället jag försöker förstå. Jag ska försöka förklara.

När vi hade fått vår lägenhet, flyttat hit alla våra saker och vardagen kickade igång kändes det som att jag stod utanför en hög, tjock mur. Innanför muren fanns det tyska samhället där alla pratade med underliga ord, skämtade, skrattade, bråkade, diskuterade, lekte och förstod varandras ord. Konstiga saker som t.ex. de korta varubanden i affärerna, märkliga regler på Kindergarten och alla dessa papper med rätt stämpel som skulle till rätt ställe gjorde känslan ännu starkare. Jag stod ensam utanför och fattade nada. Det låter ju jättesorgligt när jag skriver det men jag var helt beredd på det och var inte alls särkilt ledsen. Jag var ju i praktiken inte alls ensam eftersom jag hade min svenska familj med mig. När man ena dagen lever i ett samhälle man kan som sin egen ficka blir kontrasterna väldigt märkbara bara. Jag hade ju min familj att prata med och två svenska tjejer som jag träffade en gång i veckan. Jag gillar dessutom att vara mycket för mig själv, bestämma över mig själv och fixa och pula med mitt, utan att bli störd. Jag förstod ju dessutom att min relation till muren inte skulle vara likadan för evigt. Det var bara att sätta igång och lära mig tyska! 

Handlingen i historien med mig och språkmuren som huvudpersoner har sedan dess gått framåt. Efter ett tag kunde jag ibland höra ord som jag förstod tjoas från andra sidan och de blev fler och fler. Jag stod dock fortfarande utanför muren och kunde inte se i vilket sammanhang eller kontext orden sas i. Vartefter tiden gick blev muren lägre och lägre men jag stod fortfarande utanför. Nu kunde jag ibland se i vilka situationer folk sa vilka ord i och då gissa vad de pratade om med hjälp av de få ord jag ibland kände igen. Efter ytterligare en tid kom någon ut då och då för att prata med mig. Långsamt och med enkla ord pratade de så att jag skulle förstå. Ju fler gånger någon tog sig tid att komma ut och prata långsamt och enkelt med mig, ju fler ord förstod jag. En dag kunde jag se att porten i muren var öppen och gick in och ställde mig precis innanför. Där inne var den tyskspråkiga vardagen i full snurr. Alla pratade med varandra, ropade, lekte och skojade medan jag förstod några enstaka ord av vad de sa då och då. Jag stod nu med ryggen mot insidan av muren och bara lyssnade, observerade, och gissade vad alla dessa människor pratade om. Nu blev det lättare och lättare att gissa sig till vad folk pratade med varandra om eftersom att jag förstod något ord här och där. Nu står jag inte längre med ryggen mot insidan av muren, jag har tagit några kliv in. Jag vågade till exempel ringa till Kindergarten och meddela att mina barn var hemma lediga med mig en dag. Inte många ord men hon som svarade förstod vad jag ville säga. I skolan är det mycket lättare att prata. Där är alla nybörjare, alla vet vad som är svårt att få ihop språkmässigt i tyskan och alla är vana vid att gissa sig till betydelsen av ett uttalande som låter helt kokko. Där kan jag både förklara hur det svenska skolsystemet fungerar och vad jag ska göra på sommarlovet på tyska, märkligt. Den där prestationsångesten är inte snäll med mig när jag pratar med infödda tyskar. Varför behöva göra skillnad, så onödigt.

Ungefär på den språkplatån är jag nu. Jag förstår ganska många ord men har jag inte snappat upp kontexten blir det svårt. Jag har även knepigt med att få till rätt tempus och verbböjning, NÄR gjorde någon något och vem gjorde det? Går det för fort när någon pratar fattas för många av orden i mitt automatiserade ordförråd och jag får svårt att förstå och hänga med. Jag själv kan prata mer och mer men med ett väldigt begränsat ordförråd. När mitt ordförråd blir kraftigt begränsat har jag märkt att jag flaxar, viftar, pekar och gestikulerar som en galning när jag pratar. Det bara blir så, kanske för att kompensera alla ord som borde varit där istället?

Historien med mig och min språkmur handlar inte om hur det tyska samhället tar emot mig som invandrare utan endast mina känslor kring att sakta sakta lära mig ett nytt språk. Tyskarna har varit väldigt vänliga och aldrig har jag upplevt mig utsatt för rasism. Svenskar upplever jag har relativt hög status här jämfört med till exempel alla de de invandrare från Turkiet och Ryssland som bor här i Ingolstadt. Helknasigt om ni frågar mig. Jag tror för övrigt att svenskarnas relativt höga status här grundar sig på generaliseringar som att vi är väldigt välutbildade och är väldigt bra på engelska. Stämmer såklart på många svenskar men hur vet de att det stämmer på just mig? Och varför ska jag ha högre status för det i så fall?

Ni andra som bor eller bott utomlands i ett land där vi inte var några höjdare på språket i början, känner ni igen er? eller var det helt annorlunda för er?