Igår satt jag i en lekpark tillsammans med en mamma som växte upp i ett europeiskt land där kommunister styrde under hennes uppväxt. Jag är väldigt nyfiken på andra människors livshistorier så vi pratade en del om det. På kvällen funderade jag på vilket sorts samhälle jag själv växte upp i och kom återigen fram till att de allra flesta som är uppväxta i Sverige är så otroligt lyckligt lottade, på så otroligt många olika sätt.
Jag kommer från Sverige och har växt upp där. Mina första 16 år bodde jag en i villa med trädgård, gick på en trevlig förskola, cyklade till en trevlig skola, tog bussen till simträningen och fick oftast skjuts till hästarna i stallet. Polisen var till för att hjälpa folket, brandkåren kom om det brann, alla barn gick till barnavårdscentralen och en gång om året gick man till tandläkaren, gratis. Vardagen rullade på och årstiderna skiftade. Vad visste jag om att andra tjejer och killar som jag senare i livet skulle möta precis då samtidigt, precis börjat sina liv som fria medborgare i sina länder? Någon av dem hade till och med några år kvar av kaos, krig och splittrade familjer. Jag visste inte mycket om dem, typ ingenting alls.
Ett lite märkligt sammanträffande är att de tre föräldrar jag umgåtts med sen vi flyttade hit till Tyskland kommer från olika länder i Europa med sorgliga historier. En av dem växte upp i östberlin och minns livet bakom muren, en av dem växte upp i fd Jugoslavien och minns kvällen bomberna började falla och en är uppväxt i nuvarande Tjeckien och minns den gråa kommunisttiden. Jag minns ingen mur, inga bomber eller kommunister. Jag är glad och tacksam för det. Mina vänner berättar däremot saker om tiden bakom berlinmuren, kriget i fd Jugoslavien och kommunisterna i Tjeckien som jag bara läst om eller sett i dokumentärer. Det är smått obegripligt att de tre mammorna jag träffar ibland har levt i detta på riktigt. De verkar ju fullt normala, betalar räkningar varje månad, städar ibland, åker på semester ibland, glömmer lappar som ska lämnas in på Kindergarten ibland och gödslar gräsmattan några gånger per år, precis som vilken Svensson som helst. Jag undrar hur de tänker på muren, bomberna och kommunisterna, vad de har för inre bilder från sina barndomar. Det är så lätt att tänka att de som levde i det bara har minnen av det negativa. Jag minns negativa saker från när jag växte upp men även mycket lek, spring, musik, kalas, snö, födelsedagar, blommor och skolavslutningar. Det gör antagligen de också för de verkar vara precis som jag.
Jag kan inte påstå att jag då var en flitig läsare av nyhetstidningar eller tittare av nyhetsprogram, jag hade nog med att hålla ordning på mig själv. Antagligen kände ungdomarna i dessa länder ungefär likadant, det låter i alla fall så när jag frågar mina nya vänner om hur det var då, när de var tonåringar. Nu är de 35+, har pluggat på universitet, rest runt i världen, gift sig, fått barn och hamnat i Ingolstadt, precis som jag. De kämpar med samma saker som jag nu. De eviga syskonbråken, magsjukor, barn som pruttar och rapar vid matbordet, skriker bajskorv till okända människor, springer ut i gatan framför bilar och skriker om den den retar inte blir arg. Saker som alla som är i det tycker är asjobbiga men som i det stora hela är saker man hellre utsätter sig för än bomber och knasiga människor som vill totalbestämma över ett helt land.
Vi som växte upp på 80 och 90-talet med de konflikter och krig som var då i flera europeiska länder hade ungefär samma tankar, känslor, drömmar och planer oavsett i vilket land vi bodde i och vilken knasboll som än styrde där verkar det som. Det borde alltså rimligtvis vara så även nu, med dagens ungdomar i till exempel Syrien, Ukraina, Somalia och Afghanistan. Tänker man så känns alla de barnen och ungdomarna lite närmre och verkligare än när man tänker på pansarvagnar, flyktingtält och kostymgubbar som skakar hand på ett podium på TV.
Visst är det en förmån att få växa upp i ett fritt land som Sverige. Lätt att ta det som en självklarhet. Bra att bli påmind om att det inte är det!
Oerhört intressanta reflektioner. Vi borde kanske tänka på det du skriver om lite oftare. Vi har det ju så fruktansvärt bra i Sverige och jag tycker att många här tar det som någon slags ”rättighet” att ha det bra och dessutom hela tiden få det bättre. Kram
Man tar mycket för givet i Sverige! Helt klart!