Låt mig skriva några rader om arbetet bakom en blogg som oftast aldrig syns, förens det skiter sig. Sist var det i samband med flytten till eget webbhotell, nu var det tydligen dags igen.
Härom kvällen dyker det plötsligt upp ett till namn utöver mitt eget i listan över administratörer på bloggens instrumentpanel. Någon, antagligen en så kallad robot, hade lyckats ta sig in på min lilla blogg och skapat sig ett användarnamn och behörighet att fixa och trixa, precis som jag kan. Jag blev helt kall och en minipanik utbröt i mig.
Den nya användaren raderade jag såklart direkt och bytte alla lösenord jag kunde komma på behövde bytas. Det är några stycken när man har sin blogg på ett eget webbhotell och inte en portal eller liknande. Jag pustade ut men kunde inte riktigt lita på att faran var över, vad hade hunnit hända som jag inte såg eller märkte?
Morgonen efter började det hända märkliga saker i och kring bloggen. Den tappade ”kontakten” med WordPressappen i min telefon som jag använder för att analysera delar av den statistik som samlas in om trafiken till Lanclin. Den ville inte veta av min blogg även om jag gav den det nya lösenordet jag gjort. Detta var inte katastrof eftersom jag i huvudsak använder Google Analytics för att analysera statistiken men det var ändå märkligt. Sen försvann bilder i högerkolumnen på bloggen. Dessa gick dessutom inte att lägga tillbaka eftersom den funktionen i instrumentpanelen försvunnit plötsligt.
Efter lite trixande, fixande, lösenordsändrande och mailskrivande till webbhotellets support ser nu bloggen ut som vanligt förhoppningsvis. Jag är sååå tacksam för att webbhotellet kan återställa så som det var på ett ganska exakt klockslag jag anger när det skiter sig. Nu ska som sagt allt vara återställt (hoppas hoppas) men tyvärr försvann de sista inläggens alla fina kommentarer. Jag har inte tagit bort dem, jag lovar.
Det här är alltså bland annat sånt man får greja med som bloggare förutom det arbetet som syns utåt, det ni läsare ser. Nu ska jag förhoppningsvis ha tid att skriva riktiga inlägg igen och inte bara mail till webbhotellssupporten. Jag undrar i mitt stilla sinne hur kul det kan vara för personerna bakom dessa robotar att ge sig på min lilla blogg. Så onödigt liksom.
Vilket peppigt måndagsinlägg det här blev hörrni! Ungefär lika peppigt som den måndagen då barnen vid frukosten diskuterade vem av dem som skulle hålla i min huvudände respektive fotände när jag dött och skulle begravas…
Oh känner skräcken ila ända till Berlin och till mig.. Käre Du Där Uppe – skona mig från sånt eländes elände.. fixar inte allt det där du fixat..
Ja man hinner se sitt liv passera i revy 😉
Shit! Har man inte jobb, så ser nå´n annan till att man får …… Men du fixa´t. Storartat och guldmedalj i tålamod, misstänker jag.
Kram
Jag blir mer och mer härdad för varje meltdown 😉 Förra gången låg hela bloggen nere, denna gången försvann bara ett opublicerat inlägg i slutänden.
Ja det är bland annat detta som avskräcker mig från att skaffa eget. Är det verkligen värt det? Har jag tid med sådant med heltidsjobb?
Ibland undra jag om det är värt det men kommer alltid, varje gång, fram till att vara ”egen” överväger med sina fördelar. Jag slipper reklam där jag inte vill ha den, kan göra om bloggen ganska precis hur jag vill och har tusentals WordPresskunniga och svenskspråkiga som kan hjälpa mig genom kriser via nätet 🙂