Efter att ha pratat med en hängiven Geocachingfamilj (som hittat över 700 cacher i världen) som var med i den familjeMullegrupp jag ledde via Friluftsfrämjandet i Sverige började vi med friluftsaktiviteten Geocaching förra året. För er som inte har full koll på vad Geocaching är kommer det att komma ett eget inlägg som beskriver lite mer vad det handlar om senare. I korthet handlar det om att leta efter gömda ”skatter” med hjälp av GPS. I skrivande stund finns det 2 629 200 stycken cacher gömda runtom i hela världen så det är bara att börja resa och leta!
När man är ute i naturen och frilufsar som vuxen är utsikten, tystnaden och tiden med sina egna tankar viktigt för många, även för mig. Barn har ofta en lite annan infallsvinkel på livet och behöver ibland konkreta anledningar till att gå långt och uppleva naturen med alla sina sinnen. Att vandra i naturen utan tydligt mål och mening kan antagligen kännas oändligt och oöverskådligt för ett barn och då är Geocaching jättebra! Att tydligt se på en karta vart man ska, hur långt det är kvar och kanske en ledtråd om vad man letar efter får våra barn att skutta fram och med jämna mellanrum vilja se på kartan på min telefon (vi kör via Geocachingappen) för att se om antalet meter det är kvar har minskat. Tanken med geocahing är även att ta sig till platser man annars kanske inte hittat och cachen vi tog i Brannenburg var en sådan. Vid en liten alpstuga gick vi in i en kohage och efter en stund stod farbrorn som bodde i stugan och ropade på oss och frågade om vi var ute och letade geocacher. Han verkade tycka att det var väldigt trevligt med lite spontanbesök ibland och gav oss gärna både ledtrådar och visade stenar med fossiler som var flera miljoner år. Han berättade även att de Feuersalamandrar (kan de heta eldsalamandrar på svenska?) som bor där är giftiga för hundar så vi skulle ha koll på vad Chio hittade att nosa på och slicka på. När vi väl hittade cachen, bytt till oss en lila plastbil mot en miniförpackning med salt vi fick i saltgruvan i Hellein var vi både leriga och blöta så vi vandrade nedåt dalen igen, hemåt till vårt gasthaus nöjda och glada.
Bland gröna kullar, berg och kossor hittade vi en skatt.
En Feuersalamander som såg ut att höra hemma i typ regnskogen.
Undrar vem som byter till sig vår lilla saltburk vi la i ”skattkistan”.
Det verkar kul det där! Turfa finns det visst nå´t som heter också. Är det nå´t liknande? Undrar varifrån de kom som lagt den lila bilen i ”skattkistan”?
Kram
Var tvungen att Googla var Turfa är för något och det verkade också spännande! Det verkar dock vara något som främst finns i Sverige.
Spännande med geocaching, borde kanske undersöka möjligheterna att utöva den aktiven här på Teneriffa också 🙂 Och vilken häftig ödla, visste inte att det fanns så pass ”exotiska” djur i Tyskland 🙂
Det finns garanterat massor med cacher på Teneriffa! Ödlan såg inte ut att passa in i den där kohagen men var tydligen väldigt vanlig där 🙂