En glimt av fyra människors liv i Berlin.

Staden Berlin rymmer mycket. Sevärdheter, stadens dramatiska historia, museer, restauranger, stadsdelar, parker und so weiter. Bland allt det där som man kan läsa om i guideböcker och sen se i verkligheten när man är där finns ju även miljontals människoöden. Människors vardag och livshistorier som man får en glimt av om man tar av sig guideboks-glasögonen.
I våras skrev jag inlägget Jag minns ingen mur, inga bomber eller kommunister. Där skrev jag om de tre mammorna jag umgåtts med här i Tyskland som alla kommer ifrån Europeiska länder men växt upp med kunskaper om vad en mur, bomber och kommunister är för något. Jag är född och uppvuxen i en förort till Stockholm, där fanns inget sånt. Hade jag växt upp i Berlin hade jag kanske inte tyckt att dessa små metallmarkeringar utanför många hus var så overkliga. 1942 bodde här, just här, i det här huset en människa som hette Gertrud. Gertrud deporterades och mördades av nazizterna i Auschwitz. Hur såg hon ut? Förstod hon vad som skulle hända med henne? 

På Liechtensteinbrücke i närheten av Berlin Zoo hänger detta hänglås. Vad datumet innebär är svårt att gissa men kanske är det det datumet då Yasin och Tülay satte dit det tillsammans? Kanske var det på denna bro, en solig vårdag i maj de förlovade sig, satte dit låset med sina namn och sen levde lyckliga i alla sina dagar. Eller hittills i alla fall, det har ju bara gått tre och ett halvt år. Undra vad de gör nu?

Många av parkbänkarna på Berlin Zoo är till minne av någon eller skänkt i någons namn. Denna bänk är till minne av Frau Hildegard Gritzke från Berlin. Jag funderade på om Hildergard gillade att besöka djurparken när hon levde. Så mycket att hennes familj efter hennes död gärna ville ha en bänk att gå och sätta sig på i parken för att minnas henne. Väldigt fint gjort i såfall. Jag vill nog också ha en bänk i en park med mitt namn på när jag är borta. En bänk där alla som vill kan sätta sig, vila fötterna, ha picknick, strunta i att det är min bänk eftersom de inte kände mig eller tänka tillbaka och minnas mig när jag är borta. Hellre än en sten med blommor framför som ska skötas.