Jag hade länge funderat på att besöka ett förre detta koncentrationläger men det enda fd lägret jag egentligen kunde namnet på var Auswitch som ligger i Polen. En resa till Auswitch härifrån Ingolstadt är ingen dagsutflykt precis så jag tänkte inte så mycket mer på det, tills jag fick reda på att lägret i Dachau fanns.
Det var först efter att ha läst boken Överlevarna – tre unga mödrar och deras otroliga historia om mod och överlevnad som tanken väcktes till liv igen. I boken nämndes flera andra läger förutom Auswitch och jag började fundera på var det närmsta låg för mig.
Men hur skulle det kännas? Skulle jag tycka att det kändes så fruktansvärt det som hänt fångarna som bodde i lägret att jag aldrig mer ville höra talas om förintelsen? Får man göra så, blunda för andras lidande för att man själv blir illa berörd?
Det visade sig som sagt att det närmsta fd koncentrationslägret ligger i Dachau, bara några mil hemifrån mig i Ingolstadt. När vi hade besök från Sverige förra veckan passade vi på att åka dit när barnen var på Kindergaten och skolan. Jag ville se och uppleva stängslena, barackernas grunder, gaskamrarna, krematoriet, museet och alla de fina minnesplatserna till minne av alla de personer vars liv avslutades på platsen. I mulet, grått och svinkallt väder gick vi runt på det område där otroligt många sistasidor i människors livshistorier skrivits, sorgligt är bara förnamnet.
Barackerna i lägret byggdes från första början för att hysa 200 fångar i varje. Vartefter tiden gick kom det fler och fler fångar till lägret men antalet baracker utökades inte. Vid krigets slut och då de överlevande fångarna befriades var barackerna överfyllda och det bodde 2000 personer i varje.
Som ni kanske kan föreställa er så var detta inte den mest upplyftande, peppigaste och mest inspirerande utflykten jag gjort men det kändes ändå bra att ha sett det. Både för att jag är intresserad av vad som egentligen hände och för att på något sätt visa respekt för alla de som förlorade sina liv där, det som hände dem ska inte glömmas bort.
På området där det föredetta koncentrationslägret ligger finns numera många monument och minnesplatser. Många består av sten, stål och betong, färgerna utgörs av gröna växter. Som besökare ser det såklart otroligt dystert ut även om det är väldigt vackra monument. Kanske gjorde den väldigt gråa årstiden, de kalla vindarna och det mulna vädret sitt för den dystra stämningen också. Kanske är det hela stämningen på området som gör det dystert, oavsett årstid och väder?
Det föredetta koncentrationslägret i Dachau består av flera delar. Det är området där barackerna som fångarna bodde i stod, det är området med gaskamrarna och krematoriet och det är ett museum där en enorm utställning om den verksamhet som bedrevs där mellan åren 1933 och 1945 visas. I nästa inlägg i denna miniserie kommer det att handla om den gaskammare och de krematorier som användes.
Vill du läsa mer om det fd koncentrationslägret i Dachau kan du göra det på deras hemsida.
När jag var liten – kanske jag var 11-12 år? – åkte vi till ett koncentrationsläger, jag har absolut ingen aning om i vilket land det var, men jag minns det i alla fall.
Hemskt.
Du skriver ”Får man göra så, blunda för andras lidande för att man själv blir illa berörd?”.
Jag är en sådan som inte orkar med att se allt lidande, jag mår så otroligt dåigt av det. Jag vet hur hemskt det är. Eller nej, det gör jag inte, jag tror aldrig jag kan förstå detta lidande. Jag kan heller aldrig någonsin förstå de som utsatte andra för det. Aldrig.
Ska jag då utsätta mig för det? Något som gör att man sitter och gråter vid TV:n? Jag vet inte, men jag väljer att oftast inte titta på nyheter. Jag blir bara så arg, förbannad och frustrerad över människans dumhet och idioti.
I TV-serien ”Band of Brothers” är det ett avsnitt om just koncentrationslägren. Vi har ju vuxit upp med vetskapen om att de fanns men tänk att komma som soldat från ett annat land och se det, aldrig ha hört talas om det innan. Vilken total chock. Har du inte sett den serien an jag varmt rekommendera den.
Tack för din kommentar Emma. Att inte blunda för något betyder kanske inte att man bokstavligen måste se det med egna ögon i många fall. Du vet vad som hänt eller händer, kan prata om det och känna att det är fruktansvärt, det räcker tycker jag. Det går inte att försöka leva sig in i alla fruktansvärda saker som händer i världen då går vi snart under. Råkar jag ut för något fruktansvärt vill jag nog bara att andra ska veta, förstå och försöka undvika att det händer igen, inte se helvetet jag gick igenom själva, om de inte gärna vill det för att kunna förstå.
/Linnea
Jag funderar till och från också att besöka ett av alla f.d koncentrationslägren. Har läst en hel del om den tiden och även sett filmer. Vet inte riktigt varför det inte blir av. Kanske skyggar jag litet för det.
Intressant att du skriver om detta. Kommer att läsa dina följande inlägg med stort intresse!
Det låter jättemärkligt att säga i detta sammanhang men det var inte så farligt som jag trodde det skulle vara. Jag hade nog byggt upp en värre bild för att jag skulle vara förberedd liksom. På Dachau har de inga saker som påminner om enskilda personer mer än bilder inne på museieutställningen. Vissa bilder är visserligen fruktansvärda men foton är lättare att värja sig för mentalt tycker jag. Andra läger har sparat kläder, hår och andra personliga tillhörigheter, det tror jag är tuffare att se, för mig i alla fall.
Det känns extra viktigt idag att det inte glöms bort. Känns som att många unga är väldigt historielösa… Fruktansvärt men inte mindre viktigt för det, tvärtom!
Själva koncentrationslägrena är så otroligt väldokumenterade så de kommer nog att ta tid att glömma bort, om det går. Värre är det nog med psykologin bakom hur de kom till. Jag skulle gärna lära mig mer om hur ”vägen” fram till att koncentrationslägrena byggdes. Hur i hela friden gick det till när man fick så många att tro att det var en toppenidé? Hur lät propagandan, argumenten och hur gick den stegvisa hjärntvätten till? DET tror jag vi måste prata mer om för det är ju så det börjar och det är DÅ det finns en chans att stoppa det! När knäppgökar väl fått makten och fått med tillräcklig många på tåget är det nästintill kört … igen 🙁
Det där undrar jag också. Det måste ha kommit smygande, då är det svårare att registrera det. Men fortfarande, hur får man med människorna i sådana massor? Alla kan ju inte ha blivit tvingade.
Det är nog det som är det mest skrämmande i det hela. Människor med storhetsvansinne på olika sätt har alltid funnits och kommer väl alltid att göra det. Det är egentligen värre när de inte stoppas, när inte tillräckligt många agerar emot.
Att besöka dessa läger är sorgligt, men nyttigt! Själv har jag besökt Auschwitz, Birkenau, Sachsenhausen och Ravensbrück. Här finns ett urval av bilder därifrån: http://mariasmemoarer.com/2016/january/till-minnet-av-forintelsen-i-ett-europa-som-haller-pa-att-glomma-2.html
Jag håller med Maria, sorgligt men nyttigt. Ska kika in på dina inlägg om de läger du besökt!
Jag har besökt två koncentrationsläger genom en resa vi gjorde med skolan när jag gick i nian. Även om vi skötte oss och ändå kunde ta in det fruktansvärda så anser jag att jag var på tok för ung för att faktiskt greppa innebörden av det vi fick se. Eller så är det så hemskt att en aldrig kan greppa innebörden.
Och jag var yngre än så.
I den ålder du var i, Sandra, så tror jag man generellt överhuvudtaget har svårt att ta till sig sådant. Man är i den åldern så oerhört jag och kompisarna-fixerad.
Dessutom så tror jag också att man stänger av vissa delar av sig själv när man ser det, man kan inte ta in allt för då är risken att man bryter ihop själv. Man måste nog vara oerhört stark mentalt för att kunna se allt och ta det till sig.