Att blogga sig genom livet.

Många är de gånger jag varit urless på bloggandet, bloggvärlden, skrivandet, tänkandet, fotandet och att lämna ut delar av sig själv så som man gör i en blogg. Nästan varje gång har jag efter ett tag sansat mig, tagit en paus från allt som haft med datorer att göra och sen kommit fram till att jag inte kan hålla mig ifrån det, det är för roligt. Det ger mig för mycket i form av hjärngympa, socialt nätverkande och allmän struktur i livet för att jag ska vilja sluta helt. Mina bloggar har följt med mig som kompisar genom livet, i perioder som nära vänner och i perioder ”bara” som bekanta. 

Jag har bloggat sedan 2004 ungefär. Den första bloggen var en hemsida på Passagen som handlade om mina hundar och vår träning. Jag hade till och med ett eget domännamn som var snabbatassar.se tror jag. Varje år i december har jag sen jag flyttade hemifrån när jag var 16 år skickat julkort med mina hundar på, numera även mina barn. Låter urtöntigt men när jag något år skippade det blev det ramaskri i släktleden. Jag rättade in mig och fortsatte. Varje år tittar jag igenom alla dessa julkort och på ett av dem från typ 2005 eller 2006 står min webbadress med i ena hörnet. Det va tider det…

Efter Passagen bytte jag till Blogspot där min blogg låg fram tills nån gång i början på detta år innan jag flyttade allt till WordPress. Då hade jag bestämt att jag skulle ta ett omtag om hela mitt bloggeri. Alternativen var att antingen sluta blogga eller satsa lite mer, lägga ner mer tid och arbete för att få fart på det. Efter några möten med bloggredaktionen (aka mitt hjärnkontor) där frågor som integritet, presatationsångest, mål och mening diskuterades valde jag att satsa. Där är jag nu.

Bloggen är numera en bättre vän än den någonsin varit och hjälper mig att hålla fokus, rutiner och kreativitet igång. Jag har valt att inte gå så djupt in på vad mina barn gör, säger och tycker och min man är inte så överdrivet intresserad av på ett personligt plan bli en del av min blogg för ofta. Jag har därför spänt upp en röd tråd jag följer för att hålla fokus och för att skapa en viss förutsägbarhet för mina bloggläsare. Den röda tråden eller de ramar jag valt att hålla mig inom har fallit sig ganska naturligt. Skulle jag börja mode- eller sminkblogga och lägga ut inlägg med ”dagens outfit” eller ”dagens make” skulle ni nog undra om jag börjat ta någon mystisk medicin med mystiska biverkningar. Skulle jag börja trädgårdsblogga skulle ni snabbt förstå att vår trädgård består av en savann och några krukor, det skulle inte bli många inlägg. Jag försökte matblogga en gång men gav upp snabbt, vet ni hur supersvårt det är att ta snygga matbilder? Eftersom vi mer än gärna har tagit emot begagnade barnkläder till våra barn genom åren har det inte varit aktuellt med någon barnmodeblogg heller. Deras outfits har ju oftast inte gått att köpa längre. Att knyta ihop säcken och blogga om hundar och hundträning som allt började med för mer än 10 år sen då? Nja, Chio är nu 11,5 år och har avslutat sin lilla tävlingskarriär. Hon blev svensk viltspårschampion, godkänd i apellklass spår och gjorde några ok starter på lydnadstävlingar. Jag håller mig istället till det som ligger mig varmast om hjärtat, vardagen som utlandssvensk, friluftsliv, resor, upplevelser med lite inslag av språkträning, boktips och tips om vilka andra finfina bloggar det finns där ute i cybespace. Det blir nog bäst så.

 
Såhär skulle dagens outfit kunna se ut i min modeblogg. Vänsta bilden är från när jag dokumenterade ÅRETS målaroutfit för några år sen. Ett linne och ett par byxor valdes ut i början på varje sommar och slängdes i slutet när allt måleri var avslutat. Suddigt, dåligt ljus och et par hundöron i nederkant, det är nivån på mina ”dagens outfit”- bilder. Högra bilden är ett typexempel på hur våra barn glidit genom livet, icke mösterpassade och ostylade. 

 Såhär utryckte Chio sin åsikt om en ev hundträningsblogg på senaste mötet med bloggredaktionen.